Betraktelse: Änglarna

Bibeln refererar till änglar omkring trehundra gånger, så deras existens är tydligt förankrat i Guds Ord. Jesus talar också ofta om änglar. Vid tidens slut ska han t.ex. ”sända ut sina änglar”, se Matt 13:41 och i Getsemane blev han styrkt av en ängel när han bad, se Luk 22:43.

Det hebreiska ordet för ängel ”malak” och det grekiska ordet "angelos" betyder egentligen bara "budbärare". Orden översätts till "ängel" eller "budbärare". Det är sammanhanget som får avgöra om texten talar om en mänsklig eller en himmelsk budbärare.

I helgens texter ser vi att de himmelska änglarna finns med och uppmuntrar och hjälper. I Apostlagärningarna 12 skickar Gud en ängel för att rädda Petrus, se Apg 12:11. I versen innan söndagens texter ges orsaken – församlingen samlades till bön.

Det står att man bad ”ivrigt”. Det grekiska ordet som används är det ovanliga "ektenos" som är en medicinsk term för en arm som sträcks till det yttersta. Det är troligt att bönen blev mer och mer intensiv för att kulminera med bön hela natten den sista högtidsdagen. Detta ord används bara om bön en gång tidigare och det är när Jesus ber i Getsemane, se Luk 22:43-44. I båda dessa fall gör bönen att änglar sätts i rörelse. Ordet används totalt tre gånger i NT. Petrus som fick erfara hur de troendes sträckte sig till det yttersta i bön för honom, väljer att använda samma uttryck för hur vi ska sträcka oss till det yttersta för att älska varandra, se 1 Pet 1:22.

En enkel bönesamling i Marias hus sätter änglar i rörelse! Det är intressant att se samspelet mellan ängeln och Petrus. Det som är omöjligt, mänskligt sett, ordnar ängeln. Det Petrus själv kan göra, det får han göra själv. Kedjorna som de romerska soldaterna fängslat Petrus i faller av hans handleder när ängeln kommer (v7), däremot spänner Petrus själv fast bältet och tar på sig sandalerna (v8). Den stora järnporten öppnas på ett övernaturligt sätt (v10), samtidigt får Petrus själv ta på sig manteln och följa ängeln genom porten (v8).

Söndagens text från Matt 18 är från ett sammanhang där lärjungarna frågar Jesus vem som är störst i himmelriket. Jesus tar fram ett barn och säger att de som gör sig själva små som det här barnet är störst i Guds rike. För den som däremot förleder ett barn vore det bättre att kastas till havets djup med en kvarnsten om halsen. I vers sju är Jesus tydlig med att det kommer ”förförelser”. Människor kommer att göra fel och såra oss, frågan är inte om det sker utan hur vi hanterar det.

När Jesus talar om att hugga av handen och riva ut ögat är detta talesätt är inte bokstavligt utan en hyperbol, dvs. en överdrift. Jesus lär inte ut självstympning, för även en blind människa eller någon med en arm kan synda. Slutsatsen är att med alla medel motverka synden.

Anledningen att detta stycke finns med i kyrkoåret, där temat är änglarna, är vers 10. Där uppmanar Jesus att inte förakta någon av dessa små, deras änglar i himlen alltid ser faderns ansikte. Jesus hade kallat fram ett barn, se vers 2, och använder nu det i sin praktiska undervisning som en bild på en Jesu lärjunge. Det var en vanlig judisk uppfattning att varje person hade en skyddsängel. Bibeln säger inte så mycket om detta, men Matteus judiska läsare uppfattade sannolikt den här versen så. Vad vi vet är att änglarna står inför Gud, se Luk 1:19. Fadern ser sina barn och tolererar inte att någon förleder dem.

Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter