Betraktelse: Den gode herden

I söndagens texter är temat den gode herden. Johannes låter de judiska högtiderna ha en central roll i kapitel 5-11 i sitt evangelium. I kapitel 10 tar han med en händelse från tempelinvigningsfesten (chanukka) som inföll i november eller december. I vintras var den första kvällen i högtiden 22 december.

Högtiden firas till minne av att man år 164 f.Kr., under ledning av den judiska prästsläkten mackabéerna, lyckades besegra de syrisk-grekiska trupper som hade vanhelgat templet i Jerusalem. När det var dags att återinviga templet, säger traditionen att det bara fanns olja för en dag till den sjuarmade ljusstaken. Att förbereda ny tog minst en vecka, men ett under skedde och oljan räckte hela högtiden.

I vers 27 läser vi: ”Mina får lyssnar på min röst och jag känner dem och de följer mig.” Än idag kan man se hur flera beduiner träffas med sina olika fårhjordar längs med dalgångarna kring Jerusalem. Fåren betar tillsammans en stund, och när det väl är dags att gå vidare, lystrar fåren till sin herdes röst och följer med sin herde.

I Psalm 23 liknas Herren vid vår herde. Gud är personlig och låter mig vila på gröna ängar och leder mig till lugna vatten. I Mellanöstern, till skillnad från våra svenska grönskande ängar, är det en fråga om liv och död för ett får att lyssna och följa sin egen herde som vet var bete och vattenkällor finns.

Vi i väst är vana att en text följer ett linjärt mönster. Ett tema utvecklas mer och mer fram till sista versen där upplösningen och crescendot kommer.

I hebreiska som Gamla testamentet är skrivet på kan man tro att möjligheterna att uttrycka sig var begränsade när man bara skrev bara stora bokstäver utan vokaler! Trots detta, eller kanske just på grund av detta, utvecklades hundratals avancerade stilistiska sätt för att förstärka uttryck och betona ord. Psalm 23 är skriven i en poetisk form som kallas kiasm. Detta innebär att temat i första stycket hör ihop med temat i sista, temat i andra stycket med näst sista osv.

Ett sätt att visualisera detta är att skjuta in texten i olika steg. I bilden till detta inlägg har varje tema markerats med A, B, C och D för att åskådliggöra detta. Prova gärna att läsa psalmen tematisk in mot mitten och se hur budskapet blir fylligare!
A - Allt börjar och slutar med Herren: Han är min herde och hans hus ska vara mitt hem.
B - Guds närvaro: Inget ska fattas mig, han ger godhet och nåd varje dag.
C - Guds omsorg: Han för mig till gröna ängar och stilla vatten, han dukar ett bord och smörjer mitt huvud med olja och fyller min bägare till brädden.
D - Guds ledning: Han ger mig kraft, leder mig på rätta vägar och jag behöver inte frukta, din käpp (som beskyddar) och stav (som visar riktningen) gör mig trygg.

I en kiasm finns höjdpunkten och hela psalmens viktigaste budskap i psalmens centrum. I psalm 23 vill David framhäva att Gud är en personlig Gud som är med oavsett yttre omständigheter! Den centrala versen är:
”DU ÄR MED MIG”.

Detta är huvudbudskapet i hela psalmen att oavsett hur det ser ut runt omkring oss är Gud med. Hade David skrivit psalmen som ett mail skulle han kanske ha skrivit denna vers i fetstil med stora röda bokstäver!

Här i mitten sker också ett skifte i psalmen. Fram till nu har Gud tilltalats med "han", men nu skiftar det till ett personligare din/du. Det verkar som om prövningen, vandringen genom dödsskuggans dal, gör att vår relation med Gud förvandlas och blir djupare och mer personlig.

Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter