Betraktelse: Att leva tillsammans
Alla människor behöver mänskliga relationer. Ett barn som växer upp utan närhet överlever inte. Det räcker inte med mat, dryck och sömn - lika viktigt för vår fysiska överlevnad är levande mänskliga relationer.
När vi läser evangelierna ser vi hur Jesus umgicks med sina tolv lärjungar och kallade syskonen Maria, Marta och Lasarus för sina vänner. Vi läser i evangelietexten att Jesus älskade dem (Joh 11:5). I GT nämns ofta om änkorna och barn utan föräldrar, något vi ser i Psaltarpsalmen denna söndag (Ps 68:6-7) där Gud en fader för de faderlösa och änkornas försvarare och han är den som ger de ensamma ett hem!
I texten från Rut 1:6-19 får vi följa Noomi från Betlehem, som var gift med Elimelek. Ibland händer saker som vi inte rår över. Landet drabbades av hungersnöd. Noomi och Elimelek flyttar österut med sina två söner Mahlon och Kiljon. Intressant är att sönernas namn har betydelsen "sjuklig" och "bräcklig/vekling". Om det inte var nog med hungersnöden och flytten till ett främmande land, Noomi drabbas också av sorg då hennes man och hennes söner dör. Kvar är hon med svärdöttrarna Orpa och Rut.
Söndagens text börjar i vers 6 i kapitel 1 där Noomi står upp, med sina svärdöttrar, och bestämmer sig för att vända hem från Moabs slättland. Hon hade hört Herren hade tagit sig an sitt folk och gett dem bröd (hebr. lechem). Staden Betlehem (hebr. Bet-lechem) var återigen en "brödstad".
Hebreiska verbformerna "stod upp" och "begav sig" i vers 6–7 är i feminin singular, vilket visar att det var Noomi som tog initiativet och var den drivande – svärdöttrarna följde bara med. Med tiden, under Noomis ledarskap, blir de mer involverade och "de" (feminin plural) vandrar tillsammans mot detta mål. Hittills har det inte varit några dialoger i beskrivningen. Nu följer tre sektioner där Ruts roll blir mer och mer framträdande.
Två gånger uppmanar Noomi svärdöttrarna att vända tillbaka, den andra gången tar Orpa farväl och går tillbaka, men Rut håller låter sig inte övertalas så lätt. Noomi testar Rut en tredje gång och uppmanar henne att gå tillbaka, men för tredje gången håller Rut fast vid Noomi och vill följa henne.
Ruts bok används som mall när någon vill konvertera till judendomen. Vissa rabbiner avvisar den som vill konvertera flera gånger för att pröva genuiniteten i beslutet. Det finns också paralleller med hur Jesus uppmanar den som vill bli hans lärjunge att beräkna kostnaden, se Luk 14:25–33. Det är intressant att betydelsen av Orpas namn är gasell och styvnackad. Gasellen vill leva ett fritt liv utan någon som har synpunkter på vart hon går och styvnackad är ett uttryck som återkommer när Gud beskriver dem som är upproriska mot honom, se 2 Mos 33:3.
Sedan kommer några av Gamla Testamentets mer välkända verser:
A1. Försök inte övertala mig att överge dig,
att vända tillbaka, bort från dig!
B1. För dit du går, vill jag gå,
och där du bor, där vill jag bo.
C. Ditt folk ska bli mitt folk,
och din Gudmin Gud.
B2. Där du dör, där [på den platsen, i landet Israel] vill också jag dö
och där vill jag bli begraven.
A2. Låt Herren göra likadant [straffa mig hårt] och även mer,
om något annat än döden skulle skilja mig från dig."
Dessa ord beskriver Ruts mod, omsorg och trofasta kärlek på ett vackert och poetiskt sätt. Hennes svar består av tre huvuddelar: en vädjan till Noomi att inte övertala henne att ändra sig, en trefaldig kungörelse om hennes löfte till Noomi och en avslutande ed där hon kallar Gud som vittne.
Strukturellt består stycket av fem tvåparsrader som formar en kiasm.
A1 och A2 ramar in stycket. Båda satserna sker inför ett vittne, den första inför Noomi och den sista inför Gud.
B1 och B2 formar en motsats mellan liv och död; där Noomi bor och lever, där vill också Rut bo och leva; och där Noomi dör, där vill också Rut dö och bli begraven.
C är kiasmens höjdpunkt – Israels Gud ska också bli Ruts Gud!
I vers 18 kommer en fin avslutning där Noomi förstår att Rut är helt övertygad i sitt beslut att följa med henne. Det står att hon nu slutade att försöka övertala henne. Och stycket avslutas i vers 19 med att "de två kvinnorna gick tillsammans hela vägen till Betlehem." Prövningen hade fört dem närmare varandra!
Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter
