Betraktelse: Nådens gåvor
Söndagens tema handlar om andliga nådegåvor. På samma sätt som vi får olika naturliga gåvor när vi föds in i den här världen, får vi också andliga gåvor när vi föds på nytt i vår ande. I det naturliga föds någon till att vara praktiskt lagd, en annan analytisk, någon är morgonpigg medan en annan är som mest kreativ på kvällen, osv.
Gud är stor, på samma sätt som det är omöjligt att definiera alla olika naturliga gåvor, finns det en enorm mångfald av andliga gåvor. Bibeln beskriver totalt omkring tjugo olika huvudkategorier av nådegåvor på de fyra ställen som talar om Andens gåvor i Bibeln, se Rom 12:6-8; 1 Kor 12:8-10,28-30; Ef 4:11; 1 Pet 4:10-11.
De andliga gåvorna är inga prydnadsföremål som man får efter lång och trogen tjänst. Gåvorna ges för att man ska växa i dem. De är högst praktiska och är tänkta att användas för att hjälpa andra människor. Gåvorna underlättar, och inte bara det, de är nödvändiga för att utföra den unika kallelse som varje människa fått av Gud.
I texten från 1 Korintierbrevet 12:12-26 liknas de olika gåvorna vid en kropp, där alla delar behövs för att kroppen ska fungera. Paulus tar fyra kroppsdelar som exempel: hand, fot, öga och öra.
Handen och foten är aktiva "görare" som arbetar praktiskt. Foten får kroppen att gå och händerna utför praktiska uppgifter. Ögat och örat tillhör huvudet och sinnesorgan och har en mer administrativ karaktär. Det är intressant att i vers 15-16 antyds att det kan finnas konkurrens mellan liknande gåvor.
• Foten känner sig utanför jämfört med handen som får all uppmärksamhet – handen smyckas med ringar och är synlig medan foten får göra grovgörat instängd i en sko hela dagarna!
• Örat tycker att ögat får för mycket uppmärksamhet – man hör aldrig någon säga ”vilka vackra öron du har”, däremot får ögonen hela tiden beröm och uppskattning!
I vers 21 verkar ögat se sig själv viktigare än alla andra, men alla gåvorna behövs för att kroppen ska fungera!
I texten från Joh 15 ger Jesus en sådan fin bild av vilan och friden i lärjungaskapet. Jesus säger i vers 5: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra.”
Johannes använder samma ord "frukt" tidigare i Joh 4:36 där det står om att bärga frukt till evigt liv. Att bära frukt handlar alltså om människors eviga frälsning. Andens frukt i våra liv är också kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självkontroll (Gal 5:22-23).
Det är lätt att vi komplicerar detta, men lika lite som en gren i ett äppelträd kan prestera äpplen på egen hand, kommer frukten naturligt varje höst om den är kvar i trädet!
I vers 2 står det ”Varje gren i mig som inte bär frukt skär han bort, och varje gren som bär frukt ansar han, så att den bär mer frukt.”
Det grekiska ordet som översatts till ”skär bort” är ”airo”. Detta ord som används 101 ggr i NT kan både betyda "ta bort" eller "lyfta upp". I Joh 20:1 används det om stenen som var "borttagen", medan i Joh 5:8 översätts det "lyfta upp" om den lames bädd. Det är sammanhanget som avgör. Här kan det antingen betyda att grenen som inte bär frukt tas bort, eller att den lyfts upp från marken så att den får en ny chans att bära frukt.
Kan det vara så att trädgårdsmästaren ser en gren som av någon anledning fallit ner i jorden. Han går fram och lyfter upp för att den ska komma åt solljuset igen och bära frukt. När han vandrar vidare ser han andra grenar som har gröna skott av högmod som skjuter i höjden. Dessa kommer aldrig bära någon frukt så han ansar dem. Det finns också ett allvar i söndagens text med förtorkade grenar, helt utan kontakt med vinstocken, som en dag kommer brännas upp.
Jonas Bergsten för kyrkoåretstexter
